'Koksbordspoesi' eller 'Kullarna ar gronare pa andra sidan varlden'

Nar vi ser ut over dalen framfor oss, med de mjukt rundade kullarna i kontrast till de strikt inrutade och valklippta vinraderna, ar tanken pa tradgardslandets bristande potential som bortblast. Bergskiktets grona yta paminner om nott sammet. Varje sommar slits det ned av solens stralar och borjar vaxla i gult. Pa vissa stallen har allt ludd forsvunnit helt och den graa stenen tittar fram. Men sa fort vintern kommer tillbaka byggs det upp pa nytt.

Bara de sma vildkaninerna bland buskarna har uppe forbiser utsikten. De tycker sakert fortfarande att kokslandet ar viktigare. Salladsblad, morotter och kalhuvuden ar vad som lockar fram kaniner, men just nu har de for lange sedan sprungit och gomt sig.

Langt bortom den smala dalgangen syns tva ston pa bergskronet. Hastarna gnaggar mot oss, men ljudet forsvinner i blasten. Anda ger de inte upp och vi vet att de i fortsattningen kommer att halla utskik efter oss varje dag. Vi ar deras enda kontakt med resten av flocken darhemma.

En hand pa Shannons hals avslojar att hon svettas efter den branta klattringen. Hon frustar till och vi fortsatter framat. Langt darnere syns stigen som ska ta oss tillbaka hem, men just nu ar det de forsta stegen som raknas. Varlden ligger for vara fotter. Bade langt borta vid horisonten och har, alldeles nara.