Vad ar det som lurar i vattnet # 2

Idag ar det fredagen den 25:e februari. Men det ar framst dagen tre dygn efter jordbavningen. Fastan tevekanalerna som tidigare visade nyhetssandningar dygnet runt har borjat slappa in lite annat i tablan och telefonerna slutat ringa var tionde minut, gar det aldrig lang tid innan vi paminns. Raddningsarbetet ar i allas tankar just nu men varje gang vi uppdateras har antalet omkomna stigit. Samtidigt berattas det om mirakulosa overlevande som dragits fram ur de raserade husen och manniskor som gar samman, delar ut mat och vatten och ger varandra stod.

Bild fran efter jordbavningen. Satt det nagon i bilarna? I manga fall gjorde det det. http://www.stuff.co.nz/auckland/4688444/NZs-darkest-day-PM (2011-02-25)

Att nya zeelandarna ar ett otroligt folk visste vi sedan innan. Men att se hur manniskor vars egna hus forstorts anda kampar langt in pa natterna for att dela ut filtar och mat till de som har det varre, manniskor som stottar framlingar pa gatan och hela kommuner som organiserar sjukvard, matlagning och boende for folk vars hus ligger mosade under stenbumling stora som bilar, ar sa otroligt imponerande. Hela landets polis-och militarstyrkor flyger in till staden for att hjalpa till i raddningsarbetet och Australien, Japan, USA, Taiwan och Singapore skickar specialutbildade raddningsarbetare. Efter nagra minuters forvirrat kaos precis da jordbavningen slog till, ar alla organiserade, jobbar tillsammans och fokuserar pa att radda och overleva. En jordbavning ar en fruktansvard naturkatastrof som vi manniskor inte kan kontrollera eller forutspa. Men att se hur nagot sa skrammande kan fa folk att sammarbeta och lyckas ratta till sa mycket, ar riktigt haftigt.

Igar bestamde vi oss for att ta en paus fran allt detta och aka soderut mot Kaikoura. Da Meits lilla tur till sjukhuset med ett stadigt bandage som foljd hindrade oss fran en gammal tanke om delfinsimning, styrde vi istallet siktet mot nagot bra mycket storre som ocksa lurar i vattnet. Vi gav oss ut pa valsafari!

Experter pa omradet hade fatt nys om en val langt utanfor kusten och mycket riktigt var den dar. Lang och svart, med bara delar av ryggen synliga over ytan, hade "The Sperm Whale" lika garna kunnat misstas for en eucalyptusstock fran sydamerika. Om det inte varit for fontanen av vatten som den med jamna mellanrum sprutades upp da den andades. En ganska lang stund lat den sig bli betraktad innan den med bakfenan i vadret dok ner i djupet. Tajmingen var bra for precis nar den forsvann i vattnet, forsvann min lunch samma vag.

Det ar svart att forsta hur stor en val ar, men det som sticker upp ur vattnet ar bara en pyttedel av hela valens langd.

Valen tackade for sig med det klassiska fen-tricket!

Vi hade fatt aka langt med baten for att komma ut till valen och ju langre fran hamnen vi kom, desto mer borjade bade min och Meits magar gora uppror. Meit spydde prydligt och fint i den lilla pasen vid satet, men den odramatiska varianten valde inte jag. Faktum var att jag inte valde den action-fyllda varianten heller, men min mage tog saken i egna hander. Rakt over relingen for det, rakt framfor ogona pa alla andra medpassagerare, lyckliga over att just fatt se sin forsta val. Upps.

Vi sag ocksa albatrosser och den har gangen ar vi helt sakra pa att det var just det vi sag!

Jaja, battre madde vi bada efter att vi befriat var magsack fran bade foda och saltsyra och sahar i efterhand kan jag nog saga att vi anda uppskattade var tur till havs.

Har hemma pa garden har jag fatt ta over ridningen av Zuchie, aterigen pa grund av Meits lilla sjukhusvistelse.. Hon ar annu roligare att rida an Shannon! Haha, det kanske var darfor Meit alltid brukade sitta upp med ett smaleende pa lapparna!

I skuggan av jordbavningen - dagen da varlden skakade

Strax innan klockan ett mitt pa dagen i Christchurch hande det som manniskor hade fasat men i falsk trygghetsforhoppning hade borjat sluta oroa sig for. Staden drabbades av en pa Richterskalan 6,3 grader kraftigt jordbavning bara knappt sex manader efter den som totalraserade stora delar av manniskors liv forra gangen.

Forsta gangen vi horde om katastrofen i september 2010 satt vi pa flygplatsen i Bangkok och vantade pa ett flyg som skulle ta oss till Nya Zeeland. Det land dar allt hade hant. Det land dar en av tidernas varsta jordbavning, 7,1 pa skalan, just slagit ut vagar, elektricitet och vattenledningar. Dar skorsstenar rasat och asfalten spruckit upp som revor i strumpbyxorna, overallt runt om Christchurchs fororter. Da lades manga manniskors hem i forodelse, men otroligt nog kravdes inga liv. Folk var skadade och skakade, men inte doda.

Sa ser inte situationen ut nu. Da den forra jordbavningen till storre delen raserade omraden utanfor centrum, fokuserades nu skakningarna till stadskarnan dar kontorsbyggnader var fulla med arbetare, restauranger med lunchgaster och historiska byggnader med turister. Forodelsen vi ser pa nyheterna ar svar att beskriva. Gatuskyltar bland ruinerna avslojar vagar jag gatt pa for bara knappt tva veckor sedan, nu oigenkannbara. Hong Kong restaurangen jag at lunch pa varje dag nar Meit var inlagd pa sjukhuset, vad har hant med den? Den gamla katedralen, Christchurch i sarklass framsta kannetecken ar raserad med den tronande spiran sonderslagen pa marken. De allra mest packade gatorna med konstmuseet, shoppingcenter, souvenirbutiker och kontorsbyggnader har forvandlats till nagot liknande ett bombnedslag eller en krigsscen.

Och det varsta av allt ar att vi lika garna kunde varit dar. Meit kunde varit kvar i sjukhussalen med cookietime-monstret vid sin sida och armen inlindad i bandage. Jag kunde legat i parken utanfor, tagit en tupplur pa grasmattan efter lunchen och i stallet for det lilla efterskalvet jag kande for tva veckor sedan, varit med om landets morkaste dag. Ingen kunde forutsaga den katastrof som skedde, ingen var beredd och de manniskorna som vi idag pa teve ser ga blodiga ut ur raserade hus, eller kampar for att banda upp dorrar till bilar sondermosade under betongbalkar for att forsakra sig om att ingen satt i dem, hade lika garna kunnat vara vi. Nu sitter vi har i Blenheim, pa tryggt avstand i ett hus med vagar och tak i behall.

Olika manniskor reagerar olika nar nagot sant har hander. Bara fem-tio minuter efter jordbavningen fick Liz och Andrew reda pa vad som hant och alla vara tankar riktades direkt till deras son som bor i Christchurch. Levde han? Var hans hus okej? Alla borjade handla snabbt och medan paret forsokte na sina anhoriga pa telefon och tevenyheterna gick for fullo borjade katastrofens omfattning sjunka in. Sa vad gor man? I panik reste sig Andrew genast upp, borjade ga av och till i rummet och forklarade att han skulle aka ned till Christchurch och hjalpa sin son och de andra anhoriga pa platsen. Han klarade inte av att bara sitta still och titta pa nyheterna eller forsoka na folk pa telefon. Manniskor han alskade var i fara och allt han ville var att hjalpa dem. Liz daremot sag annorlunda pa saken. Hon menade att vi inte kunde gora nagot forran vi visste mer och vad som hant och visste om de behovde manniskor som rusade in till staden eller om det var alltfor kaotiskt som det var. Det var battre att fa klart for sig hur slaktingar klarat sig genom att stanna dar vi var och med telefon, dator och teve fa en uppfattning om situationen, ansag hon.

Att hora tva upprorda manniskor med alla medel forsoka greppa situationen med paniken stigande inombords, var minst lika fasansfullt som de hemska bilder vi sag pa nyheterna. Att ingen av deras anhoriga visade sig vara skadad ar sa otroligt skont, men nar dodsantalet standigt stiger ar det svart att halla hoppet uppe for staden i stort. Det har ar en av landets varsta tider och att vi lyckades halla oss ifran forodelsen ar ett mirakel. Meits lakarbesok och borttagning av stygnen som var tankt att ske pa Christcurchs sjukhus imorgon kommer flyttas hit till Blenheim da Christchurch har fullt upp med akut skadade jordbavningsdrabbade. Vi haller oss utanfor och hoppas att vara vanner i Rangiora, en timme fran stadskarnan, har klarat sig och mar bra.

Kajsa

Saknar du kanslan av vind i haret? Alskar du adrenalinkicken av att kora alldeles for fort pa snirkliga grusvagar med stenras pa ena sidan och stup pa den andra? Da, mina damer och herrar, har ditt livs chans kommit. For fran och med den 3:e Mars ar Nisse - FMU 717 officiellt till salu!

Skinande blank och flackfritt ren star han har utanfor vart hem i Blenheim efter gardagens mycket grundliga rengoring. Riktigt sa mycket har han nog aldrig glanst forut! Nar vi nu farjan over till Nordon har bokat och i stora drag resan upp till Rotorua och Mike, Liz och Talia har planerat, borjar resans sista rejala uppgift att narma sig. Vi vill ju inte fastna med en bil som vi inte far salt, sa redan i borjan av Mars tanker vi dra pa oss bilforsaljar-leendet och ge oss ut pa marknaden. Hur det kommer ga far bara den som laser veta!

Jag och Meit ar inte den anda tillokningen i familjen. I forrgar kom lilla Molly hit! Visst ar hon sot?
Have a good day!

~Kajsa~

Feels like home!

ond fiskmas!

utanfor Kaikoura

utanfor Kaikoura

forsta bilden utanfor sjukhuset med bandaget!

We're back! Hos Liz och Andrew och det kanns verkligen som att komma hem. Och att L och A alskar att ha oss har ar ratt uppenbart. Sa roligt att traffa alla djuren igen; Simba, Shoko, Nuts, Rabbit, Jess, Zuchie, Poser, Moose, Shannon ochVicky. Ohh and the fish of course! Zuchie ar lika kelig och underbar som vanligt, idag ser hon tom ut som en ridhast efter en tvatt och harklippning! Och Moose, jisses vad han har vuxit, har blivit annu storre nu, men fortfarande lika charmig! Just nu sa passar vi huset for L och A ar i Christchurch och tittar pa nar deras son tavlar. Och detta gor ju ingenting eftersom vi redan kan allt om garden.


Bilderna ar fran Kaikoura dar vi blev attackerade av hungriga fiskmasar som stal varan lunch. Och en landade tom pa huvudet pa mig, den fickmasen fick en sten efter sig for you don't mess with the hair!!

Nu blir det matlagning och torsdagsmys:)

Kram Meit

Sjukhusbesok

Bits dar fram, sparkas darbak och ar obekvama pa mitten. Och bockar nar de kanner for det. Vem var det som sa att hastar gick att lita pa?

Den dar langritten till hast med overnattning och farklippning, ja den tog slut ganska fort. Narmare bestamt efter ca 100 meter fran uppfarten. Den hemske besten Bruce (fast vi trodde forst den hette Marmite och det ar ju da sannorligen inget gott tecken... marmite - blaaa) som Meit fatt lana av grannen skulle enligt denne vara "a bit spooky, but doesn't buck". Men det rackte med en flygande jordklump ur en av hovarna for att fa den beskrivningen pa fall. For bocka gjorde han. Rejalt.

Meit landade pa marken, oturligt nog med handleden forst. Det sa inte crack men splash kanske man kan saga. Nog for att handleden var bojd en aning men det var blodet som osade ut fran saren pa armen som fick alla att freak out! Sjukhuset blev det nar Fiona hade kommit fram till olyckan. Sa in i bilen och kora en timme for att komma till sjukhuset i Christchurch dar vi fick komma in pa akuten nastan pa direkten. Rontgen sa som tur var att inget var brutet men efter mycket bedovning (sprutor och nalar,urk, fy och blaa) sa visade det sig att saren var valdigt djupa, anda in till benet och skulle behova sys. Sa stanna natten fick det bli for operationen skulle bli dagen efter. Dock sa blev den installd dagen efter och nar man har svalt i nastan 23 timmar ar man inte sa glad. En natt till fick det bli sa fick passa pa att ata innan klockan 2 pa natten innan det var dags for svalta igen. Nasta dag sa kom i alla fall narkoslakaren upp och berattade om operationen, fanns tva alternativ; antingen att vara vaken och fa en block i armen eller att sovas..Emmm lat mig se, sovas tack! Sa dag 2 pa eftermiddagen blev operationen av antligen och det gick jattebra. Madde inte ens illa efter den.
Fick i alla fall ata igen! yey!! Tank lyckan att fa ata frukost igen nar man i princip har svalt i tva dygn, dock forsvann lyckan nar jag insag att endast anvanda vansterhanden nar man ska ata ar inte sa latt nar man ar hogerhant. Delade som tur var rum med en mycket snall kvinna som kande Liz och Andrew, och hon kom over och bredde min macka och hamtade varm choklad till mig. Sa gulligt av henne, mycket tacksam!

Mitt cookiemonster gossedjur blev mycket populart bland bade personal och patienter. Gossedjuret som var en present fran Fiona med en massa cookietime kakor fran Kajsa ledde till att nar narkoslakaren kom upp idag tidigt pa morgonen sa sa han 'are you sponsered by the cookietime monster?' haha rolig man!
Men idag fick jag komma hem efter nastan fyra dagar pa sjukhus, dock har jag en massa rehabilitering framfor mig eeftersom jag skadade en sena och massa muskler i armen som maste jobbas upp igen nar de har lakt.

Kram Meit
och Kajsa pa ett horn (det tar lite lang tid att skriva med en hand..)

We're going camping!

Idag blir det ett inlagg utan bilder, sorry, men orkar inte plocka fram kameran mm. Kan ju beratta om allt som hant istallet.
For det forsta sa har vi lamnat Arrowtown och familjen Jones, nagot vi inte riktigt ville gora, vi kommer sakna dem jattemycket. B grat nar vi akte, sorgligt att behova saga hej da, fast nej vi sa faktiskt see you for vi tanker komma tillbaka! Har sett till att vi kommer halla kontakten och att barnen har vara adresser om de vill skicka brev. Vi gjorde ett bildcollage till dem med massa bilder pa oss och dem fran var tid med dem sa att om de saknar oss kan de titta pa det, maste saga att det blev valdigt fint!

Sa igar tog vi Nisse och korde cirka 6h upp till Rangiora som ligger utanfor Christchurch till Fiona och Jonathan som vi traffade hos B och S. Sa nu ska vi bo har i en vecka och redan har det hant en massa. Idag sa stadade vi i deras sadelkammare, fy vad skitigt det var. Men nu ar det mycket fint vill jag lova. Red ut med Fionas flicka G och Fionas mamma Claire, jag fick lana sonen Ms ponny. Akron var jattesnall, forutom att hon blev radd for en bil som korde forbi och sparkade bilen sa att en lampa gick sonder. Ooops! Men det var inte varat fel att bilen korde som en idiot pa en smal grusvag! De far skylla sig sjalva, som tur var klarade sig Akron undan utan en skrama! Var annars en mycket harlig ridtur, korsade en flod och red i skogen, haarligt! Sedan bytte vi runt lite med hastarna pa eftermiddagen sa att Kajsa red Akron och jag red Claires 4-ariga hast Tonto. Han ar verkligen supersnall for att ha kommit fran ett berg dar han var helt vild for ett ar sedan och nu sa kan man gora nastan vad som helst med honom. Min uppgift ar att skola honom lite da han har en tendens till att bocka och halla pa om nagon hast kommer fore han, vilket inte ar sa bra for Clarie som har nastan helt blind och inte hinner med i svangarna. Men maste bara ta en minut till att saga josses vilken krutgumma hon ar, C alltsa!

Men det roligaste av allt var att vi red till grannen for att rida i deras paddock och han bjod med oss , typ, upp pa berget for att se pa nar de klipper faren mm. Sa pa mandag eftermiddag tar vi hastarna, Kajsa pa Akron, Claire pa Tonto, G pa Tonka och jag pa en annan unghast som grannen tyckte jag skulle rida. Kommer bli awesome. Alltsa det vi ska gora ar att rida ca tva timmar upp for berget, klippa far mm, campa ute under natten och sedan rida hem lite senare pa tisdag! Kommer bli sa roligt, precis var jag velat gora!!

Men nu ska vi sova, massa nytt och roligt som hander imorgon ocksa!

Kram Meit

Hosten ar pa vag!

Idag ar en stor dag, eller var en stor dag for varan kare Nisse. Han fick namligen aka till verkstaden idag och fixa dacken. Det var ju tva som behovde byta hall och ett som behovde bytas ut helt och hallet. Sa nu ar allt fixat och det "nya" dacket ar pa. Och tack vare Stan sa kostade det inte mer an 77 dollar, awesome! Tank att vi nastan betalade 210 dollar! OCH Nisse gick igenom Warranten idag. Kanns mycket skont att ha bilen fixad, imorgon kanske det blir att stada Nisse lite for han blev vaaaldigt skitig nar vi korde runt i regnet for nagra dagar sedan.

Imorgon borjar flickorna skolan igen, sommarlovet ar slut och tragiskt nog borjar det kannas som host har i Arrowtown. Jag och Kajsa har kommit fram till att dagarna blir lite kyligare och vindarna lite ruggigare. Men vi ar ju ocksa ratt sa langt soderut. Som tur var ska vi ju upp norr dar det fortfarande ar varmt! I och for sig kan man ju fortfarande ga runt i linne men det kanns lite kallare faktiskt, vi har blivit bortskamda med den Nya Zeelandska varmen! 15 grader ar mer "ska nog ta pa mig en till troja vader" och inte " jag ska nog ta av mig troja vader".

Vi kommer aven att ha hand om hushallet har hemma imorgon eftersom B ska ta Auntie C till Dunedin och kommer inte hem forran pa torsdag. Och da S jobbar och inte ar hemma mer an pa kvallen sa raknar vi inte riktigt med honom. Vi har hand om barnen och S kommer med pa ett horn! Funderar pa att testa Flygande Jacob med barnen har, det gick ju inte riktigt hem i Wanganui men de har barnen ater det mesta! Only the future will tell!

Kram Meit