I wish I was a glow worm. A glow worm's never glum. 'Cos how can you be grumpy, when the sun shines out your bum!

I torsdags gick vi upp lite extra tidigt for att ge oss av mot Te Anau och Milford Sounds. Pa slingriga och backiga vagar styrde vi Nisse mellan bergen och kom efter ungefar fem timmar fram till Nya Zeelands sakert mest besokta fjord, Milford Sounds. Den har delen av landet skryter med att fa enorma regnmangder varje ar, men just denna dag lyste solen och inte ett moln tycktes sta mellan oss och var fard over vattnet. Val ombord fick ett par underbara timmar med fjordens branta berg, vita glaciarer och dramatiska vattenfall pa vardena sidor. Vi holl utskik efter delfiner bland vagorna, men fick noja oss med nagra lata salar som lag och solade pa klipporna.

Vi tillbringade sedan natten i Te Anau for att dagen efter gora en utflykt till lysmaskgrottan i narheten. En mycket vacker batfard fullspackad med vykortsvyer tog oss tvars over stadens stora sjo till den lilla gomda backen som leder fram till grottan. Historien sager att platsen lange var nagot av ett mysterium anda tills den upptacktes genom oversattningen av dess namn, Te Anau, som betyder grottan med det forsande vattnet. Upptackaren lyckades hitta forsen och darigenom den imponerande grottgangen.

Forsta biten genom den halvskuggade grottunneln gick vi, men alldeles pa slutet fick vi hoppa i en liten roddbat och ta oss de sista metrarna till lysmaskarnas innersta hemplats. I fullkomligt morker satt vi alldeles tysta och vred och vande pa oss for att se alla de sma lysande prickarna dar uppe. Som stjarnorna pa natthimlen satt de sma djuren overallt sa nara oss att man hade kunnat stracka ut handen och rora vid dem. Men det fick vi inte lov till. Vi var tvungna att sitta alldeles tysta utan att ta kort for att inte skramma bort lysmaskarna. Bara ljuset av det forsande vattnet och vagskvalpet hordes.

Nojda och trotta kom vi pa eftermiddagen tillbaka till familjen och alla forberedelserna infor morgondagens hast- och ponnyshow dar smaflickorna skulle vara med och rida. In pa nattens smatimmar flatade och knoppade vi hastarna, putsade trans och sadlar, strok skjortor och kavajer och lagade picknickmat. Nagra timmars somn senare (5?) var det dags att ga upp igen och ge oss av.

Hundratals blanka hastrumpor, hattpryddar dressyrtanter, showkossor, pariserhjul och karuseller, korvstand och far motte oss da vi svangde in till Lake Hayes Showgrounds. Omradet flodade av ambition, prestationsangest och perfektionism. Allt skulle ses over och putsas till, in i minsta detalj. Harvax i manen, babyolja om mulen och svart farg till hovarna. Sen fick flickorna rida pa banan medan domarna betraktade, noterade och domde. Den aldsta flickan red sjalv, medan lillasystern blev ledd av mamma. Manga roda forstaprisband blev det, nagra bla andrapriser och ett par pokaler. Inte sa himla svart att vinna nar det bara finns tre-fyra motstandare. Nagra sammanbitna miner och trotta ansikten till trots, sa verkade alla glada efterat. Aven om det i barnens fall kanske i sjalva fallet var karusellerna som var roligast.

Efterat var det som ett ton sammanpressade tegelstenar slappte fran den stackars moderns axlar och skonk ned i soffans mjuka dynor. Hon ar en mycket ambitios manniska och har haft ett par intensiva veckor med alla forberedelser infor helgens tillstallning. Tur att vi och en god van till familjen var dar och hjalpte henne. Kanns bra att dela pa jobbet och kunna gora tillvaron lite lattare for en medmanniska!

Idag ar det sondagen den 16:e Januari, men det ar framst dagen efter Lake Hayes Show. En dag att varva ned, kanna sig nojd med sig sjalv och bara ta det lungt. Vi firade tavlingen med en stor brunch! Pannkakor med yoghurt och bar, scrambled eggs, bacon, toast, fruktsallad, bananbrod och kexbricka dukades upp ute i tradgarden. Kunde vi fortjana var vi alla overrens om.